A New Direction-Chapter nine9

-MAMMA! JAG HAR NYHETER ATT BERÄTTA! Skricker jag in mot lägenheten medans jag sliter av mina yterkläder.
Jag springer den lilla turen mellan hallen och köket, där mamma står vid spisen och gör te, nästan direkt efter mig kommer Selma inspringades.
-Vill ni ha te tjejer? Frågar hon samtidigt som hon tar ner tre stora te-koppar i poslin, med en vackert mönster av stora blommor, som skiftade i rött och orange som vi fått från mormor när hon dog. Jag visste dock inte vilken sorst blomma det var, det visste inte mamma heller när jag frågade henne för något år sedan.
Vi båda nickande kort och satte oss på dom vita stolarna, mamma hällde upp den rykande tet i dom stora kopparna, för att sedan ställa fram dom till oss. Hon gick och hämtade mjölk och honung innan hon slutligen satte sig på stolen framför mig, lade upp armbågarna på bordet och lutade sin haka mot sina samman flätade fingrar.
-så.. Ni hade nyheter hörde jag?
Jag kollade på Selma som nickade kort och log mot mig, ungefär som om hon skulle säga det-kommer-gå-bra. Precis som om mamma's svar skulle vara livs avgörande för hela mänskligheten, dock var hennes svar livs viktligt. Inte för hela mänskligheten, men för mig. Om hon svarar ja, så flyttar jag till London och börjar ett helt nytt liv. Hur fantastiskt skulle inte det vara?
 
 
Addi kollade på mig med en nervös blick och jag nickade lätt mot henne som svar. Ungefär som det-kommer-gå-bra. Jag fick fram ett litet leende till henne också, fast det kändes mest som en grimars. Hoppas hon inte uppfattar det fel.. hon vände snabbt tillbaka blicken mot sin mamma och kollade henne rakt i ögonen.
Det här kan inte vara lätt för Addi, hela hennes framtid hänger på det.

Långsamt berättar hon samma sak om mejlen hon skickat och fått. Hon berättar allt som hon berättade för mig, fast dock inte med lika mycket detaljer som hon gjorde för mig. Hennes mamma begärde ju det inte.
Under tiden Addison berättar, sitter hennes mamma bara tyst. Hon rör inte sitt te, vilket jag och Addi inte heller  gjorde, hon blinkar knappt. Undra om det är dåligt? 
När Addi har berättat klart sitter hennes mamma fortfarande tyst, precis som om hon överväger vad hon ska säga. Jag vet inte hur länge vi sitter tysta, men ingen säger något på en väldigt lång stund. Det känns nästan som om vi är rädda för att avbryta tystanden, som om minsta lilla ljud kan utlösa jordens undergång.
 
 
Äntligen avbryter mamma tystanden. Den hade varit obehaglig, jag hade varit rädd för att avbryta den. Rädd för att säga något fel, som kan få mamma att säga nej.
Jag ler svagt mot min mor, för att säga att jag håller hoppet uppe.
-Addison.. London ligger välidigt långt härifrån Det är inte bara en annan stad, utan också ett annat land..
Och där dog det lilla hoppet jag hade ut, jag kollade ner i min orörda tekopp men kände mamma's bränande blick på mig. Ju längre hon kollade på mig, desto obehagligare blev det, som om den lämnade små, små stygn för varje sekund som gick. Ju längre tiden gick och hon inte påbörjade en ny mening, desto mer dog mitt hopp ut. Jag var fast här i tråkiga Göteborg. Nej vänta! Jag var fast i UTKANTEN av tråkiga Göteborg där det omöjligt ännu tråkigare.
-Vet du vad det betyder? Fortsatte hon tillslut.
-Det är okej mamma, jag förstår, du tycker inte jag är vuxen nog, fast jag är 19 år.. Jag klämde fram ett leende till henne, men det såg säkert mest ur som en grimars. Det känndes som det i alla fall.
Hon suckade lågt, men tillräckligt högt för att vi skulle kunna höra det.
-Det betyder att jag inte skulle kunna hjälpa dig om något händer, inte ge dig mat på bordet och vara vid din sida, varken jag eller pappa.
Jag visste mycket väl om detta, det var något jag övervägt flera gånger.
-Jag vet..
-Jag vill inte att du åker. Sa hon bestämt.
-Men mamma! Jag är inget litet barn längre! Jag kan ta hand om mig själv! Även om jag redan visste att det svaret skulle komma så kände jag hur ilskan bubblade inom mig.
-Addison Amanda Clow sänk rösten!
-Mamma, varför får jag inte åka?
-Addi lilla.. du vet knappt vad en spis är och man måste dra dig upp ur sängen på morgonen och tvinga ner dig på kvällen.
-Om jag klarar det då? Om jag bevisar att jag klarar det?
-Slut diskuterat.
-Men mamma!
-NEJ! Addison slut diskuterat.
Hon ställde sig upp med ett ryck och tog våra koppar och slängde dom i diskhon.
-Vi har inte ens diskuterat det här.. Sa jag tyst och gick in på mitt rum med bestämde steg. Selma hängde efter mig som en snäll liten hundvalp.
Precis innan jag slängde igen dörren hör jag hur yterdörren öppnas och hur pappa säger med en mörk och skrovlig röst.
-Älskling, jag är hemma!
____________________________________________________________________________________________
Sååååå här har ni, Nu vill jag hemskt höra vad ni tycket om Addison och Selma's perspektiv bilder? Dock finns det ju fler för dom andra karaktärerna :) Hoppas ni gillar inlägger och perspektiv bilderna LÅT MIG HÖRA VAD NI TYCKER!! 

Kommentarer
Bella säger:

jättebra :) btw har du sett dom 2 sista mejlen som jag skrev till dig för 1-2 veckor sedan? :) kram! xx

Svar: Tack :)Nej jag har inte sätt någonting, har väntat på svar från dig kram
Isabell

2013-02-17 | 10:52:30
Bella säger:

okej, jag har skickat mejl till dig. :) vad är din mejladress? :) xx

Svar: Dreamoned@live.se x
Isabell

2013-02-25 | 20:09:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback